Jag kan fortfarande höra Smilla morra och skälla då man kommer in genom ytterdörren. Jag hör henne morra då det passerar bilar förbi huset och jag bara väntar att hon ska sitta där i bädden. Att hon ska sitta där med sina spetsiga öron och kolla mot dörren. Men varje gång jag tittar så är den helt tom. Jag önskar varje gång att hon ska sitta där. Att jag kan få ge henne en puss och borra ner min näsa i hennes päls. Att jag kan få snurra henne korta öra runt mitt finger tills hon somnar i min famn. Men inget av detta kan jag någonsin få göra mer. Jag tyckte hon var jobbig som vaktade huset och mig så mycket. Men nu då allt är borta saknar jag det. Vill bara vrida tillbaka tiden och göra saker lite annorlunda så hade kanske detta aldrig hänt. Jag köpte henne då jag höll på att bli deprimerad och hon fick mig att vända allt. Hon fick mig att bli glad igen. Vem ska nu följa mig som en svans och se till att jag mår bra? Jag saknar henne så att det gör ont i hela kroppen.

Ibland tar livet en vändning som man aldrig hade trott. Att ett ljus blåsts ut och en stjärna nu åter igen tänts över oss. Alla sagar har inte lyckliga slut. Denna saga slutade allt för tidigt. Min älskade smilla lämnade oss igår som ni säkert vet. En olycka händer fort och smilla råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle. Hon somnade fort in och kände varken smärta eller hann uppfatta hur allt hände. Vilket jag är glad över. Hade inte klarat av att se henne ligga där skadad och ha ont. Hela familjen är i chock och även hundarna. Bebe och Ängla saknar sin lekkompis.
Jag kommer inte att berätta exakt vad som hände då jag inte vill hänga ut någon/några. Utan ni får nöja er med att det hände en olycka här igår och smilla klarade sig inte. Jag vill inte heller att ni ska sitta och spekulera i hur allt hände. Både jag och min man har valt att bara berätta för några närstående vad som hänt och inget mer. Varken jag eller min man rår för att detta hände och hänt är hänt. Vi kan inget göra förutom att sörja våran älskade smilla.