Idag har jag och min man varit tillsammans i 13 år och 10 månader. Jag stod igår då jag målade ligghallen och pratade med han om vårt förhållande och tiden vi varit tillsammans. Att vi efter vägens gång varit med om väldigt mycket prövningar så som att nära och kära somnat in, djur har lämnat oss, vi har kämpat då vi båda i perioder varit arbetslösa och man inte vetat hur kommande månad ska se ut. Men vi har även upplevt mycket glädje så som 4 barn, bröllop och en underbar släkt att kunna umgås med. Det har kort och gott både bjudit på tårar och skratt genom vårt förhållande. För er som vill veta så kände vi inte varandra alls tidigare utan vi började ungefär nu vid denna tid för 14 år sedan att chatta med varandra via en dejting sida och sen stämde vi träff och allt föll på plats och vi står här idag starka tillsammans och jag är så glad att vi tillsammans har klarat av alla prövningar genom tidens gång och att vi står kvar vid varandra. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom och jag är så glad att han står ut med mig fast jag inte alltid har mått bra och haft det jobbigt.
Något gulligt han gjort är faktiskt att fixa en sak som jag länge pratade om. Alla ni som sett skönheten och odjuret vet ju att det är en ros där i en glaskupa som släpper sina blad. Jag ville ha en ros som symbol för kärleken och den dagen sista rosbladet farligt så ska kärleken mellan oss vara slut, men i detta fall skulle det inte hända då rosen inte kan tappa bladen. Så han fixade allt detta och jag fick det av han som present. Så nu i köket står det en ros av guld i en stor glaskupa som är lite av en symbol till evig kärlek. Jag blev så glad att han gjorde detta då jag sagt att jag skulle vilja göra en sådan.

I helgen har det varit fullt upp. Min bror och hans fru skulle bort så igår kom deras två hundar hit och ska stanna till idag någon gång. Så det har varit fullt upp med en valp igen i huset och jag har verkligen för första gången i mitt liv känt att det är skönt att jag inte har någon valp längre, är så behändigt att ha vuxna hundar som inte är lika beroende av mig. Min minsta är ju Freja och hon är ju snart 9 månader (hon blir det på fredag kommande vecka). Fast jag kan ändå inte säga att hon är minst då hon är större än alla andra hundar här hemma. Men yngst är hon. Haha.
Jag kom i alla fall på att jag skulle städa igår, eller ja jag gjorde mer kaos ett tag innan jag sen fick allt på plats och kunde städa. Min man var med lastbilen uppe i Haparanda och jag bad han springa in på IKEA och köpa en hylla med lådor till mig. Så han gjorde det. Perfekt att han är där uppe 2 gånger var tredje vecka så kan man skicka in han om man behöver något. Då slipper man själv åka dit för jag hatar verkligen att gå på IKEA och kolla på allt. Jag blir helt slut av det. Men i alla fall gårdagen bestod av lite kaos, hundvalp som busade runt och måste ut med jämna mellanrum, max blev stucken av en geting, Milla trampade i hundskit ute då hon lekte med hundarna och Milian var sur för att jag inte ville att han skulle spela tv spel hela dagen. Där i mellan skulle hästarna, mina egna hundar och självklart lilla Matheus tas omhand om. Så det var fullt upp. Bjuder på lite bilder från gårdagen.

Axxa och Freja håller koll på Matheus.

Sigrid (den vit/bruna) och Otto som jag är hundvakt åt.

Kaoset innan jag började städa...

Och hur det blev då jag städat klart. Ändå inte helt klar..

Är det för tidigt att ropa hej innan det hela är över? Jag har haft så sjukt mycket motgångar med djuren nu att man bara velat ligga på golvet i fosterställning och gråta. Men just nu ser det ut som om oturen vänder sakta men säkert och djuren piggnar till. Då är ju nästa fundering då kommer, kan jag få glädjas av detta nu eller är det för tidigt? Kommer det snart komma en nytt bakslag som slår bort fotfästet igen?? Ja det är ju en fråga ingen kan svara på varken ni eller jag. Men jag försöker ändå glädjas att det går åt rätt håll fast man inte rott båten ända in i land ännu. Men skulle man inte våga glädjas så skulle sorgen och förtvivlan göra så man blir galen.
Det är två av hundarna som är sjuka/skadade och dessa går på medicin och jag hoppas att dem blir bättre. Har varit i kontakt med veterinären och jag följer nu deras råd och tips på hur detta ska kunna bli bra. Så jag hoppas verkligen att det blir bra.

Nu ska man ut i stallet och fixa där innan man sen ska en snabbis till stan med min mamma, så man lämnar man och barn hemma en stund och får umgås med min älskade mor.

Idag är det måndag och jag är helt seg efter att ha suttit uppe och kollat på valvakan så länge som möjligt. Men orkade inte vara vaken hela tiden utan stängde av allt vid 23.30 och sen försökte jag sova. Sovit lite oroligt och drömt konstiga drömmar och lilla Matheus har sovit lite oroligt så man var verkligen inte pigg då man vaknade. Men det är bara att ta sig upp ändå och få iväg grabbarna till skolan. Jag tog en promenad med syskonvagnen där Milla och Matheus satt/låg i och grabbarna cyklade som vanligt. Skönt ändå att ta sig upp och gå en promenad på morgonen, orkar som inte göra det på helgen då sängen känns extra skön att stanna kvar i. Men det är skönt att ta sig upp på veckorna och gå till skolan och hem igen då det blir en promenad på 3.3 km och man är faktiskt pigg då man kommer hem igen. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Haha.
Nu har man ätit frukost och ska snart ut i stallet då Milla ville ut rida. Ska plocka ihop lilla sommarhagen också och fixa så man kan betesputsa den idag så är den klar inför vintern. Sen blir det att motionera Troy och jag funderar om man ska ta med sig hundarna då också så slår man två flugor i en smäll. Mannen jobbar natt så det är lite svårt att hinna med allt man ska då han åker efter middagen och man då blir själv med barnen. Så jag brukar försöka fixa så allt är klart innan middagen och sen bara fixa så man kan natta djuren på kvällen. Fördelen med att ha hästarna hemma på gården är ju att man lättare kan planera så allt flyter på som man vill.

Önskar er alla en bra. Nu ska jag ut i stallet och börja fixa där.

Hur mycket motgångar man ska orka ta sig igenom innan man lägger sig platt på marken och ger upp?! Jag är snart där, där platt på marken och känner att jag inte vill eller orkar resa mig upp längre. Jag möts hela tiden av motgångar och skitsnack. Folk gottar sig i andras motgångar och vinklar det så att det är mitt egna fel att detta händer. Hur jag än vrider och vänder på allt för att få allt bra, så blir man inte precis gladare att få kastat skitsnack i ansiktet och man blir bara mer ledsen och känner att det blir tyngre och tyngre att ens orka resa sig upp. Jag blir så less och ledsen. Det känns som om allt jag bryr mig om, blir fel då man ständigt möts av dessa motgångar. Jag önskar att man hade haft lite mer medvind och att man kunde få ha det några år.
Jag kommer att logga ut från sociala medier och tänker lägga energi på mig själv.