Vet ni vad jag har gjort idag? Det är första gången för i år som jag gör detta och jag var så glad då jag kom hem igen. Vill ni veta? Ja men det är klart att ni vill det. Jag har nämligen ridit hästarna runt byn i detta otroligt fina väder, det blåste dock lite mycket på vissa ställen, men det gör mig inget för solen lyste ändå på oss. Jag hade tänkt att bara ta och skritta men jag blev så sugen att testa trava och det var hästarna inte sena på att haka på. Jag har alltså för första gången för i år travat. Jag har förut enbart kunna skritta då det känts som om min mage ska dö varje gång jag haft ett högre tempo, men nu då magen ej är kvar är det ju klart att man måste testa om man kan trava, vilket jag också kunde och det var så grymt härligt. Gissar att jag kommer vara lite öm i kroppen i morgon men det är det värt det! 

Jag känner mig så rastlös idag att det bara kryper i kroppen. Jag vet inte vad jag ska göra och det är som tråkigt då min man och barnen sitter i soffan och ser film eller spelar på sina plattor. Så jag går mest runt och vet inte vad man ska göra. Har varit ut med hundarna och gått med dom och fick då med mig både man, dotter och minstingen i barnvagn. Men sen då? Vad ska man då göra?! Jag har tvättat lite tvätt och varit ute i stallet och fixat det så som att mocka ligghallen och packa lite hö. Kanske man skulle ha ridit hästarna också? Eller det är kanske för tidigt?! Nja jag red ju i lördags och då var ju bebis bara 2 dagar. Haha. Nog för att jag bara skrittade 15 minuter på ridbanan, men det var helt underbart efter att inte kunnat rida på 5 veckor. Men ja ni hör ju tråkigt jag kan ha det. Jag vill göra en massa saker men det finns inget att göra. Jag skulle kunna rida 2 timmar men jag vet att det skulle inte min kropp klara av då jag inte ridit på länge och man inte att kroppen sliter ut sig så man blir skadad.. Men ja jag har lite problem med vad man ska göra. 

Blir i alla fall att äta surtsrömming till middag med familjen, mina föräldrar och en av min bror och hans sambo. Så sjukt gott det kommer att bli. Äter ni det eller inte? Vet att det är så sjukt olika och vet att det är många som inte äter det just för att det luktar som det gör. 

Ja som många av er redan sett på Instagram så är älskade lillebror här! Min älskade son Matheus kom idag med rekordfart precis som sina syskon tidigare också gjort. Jag har haft värkar sen igår kl 03 på morgonen och dom har kommit och gått i styrka och ibland tagit en paus för att sen komma tillbaka igen och då hårdare. Åkte in till förlossningen vid 18 tiden men dom tyckte inte att värkarna då var så starka och jag var bara öppen 2 cm och hade 2 cm kvar av tappen, så dom tyckte jag skulle komma tillbaka en stund senare för att se hur det såg ut då och se om värkarna blivit starkare. Så kl 22 stod jag där igen och då möttes jag av en barnmorska som jag verkligen inte alls gillade och kände mig helt överkörd av henne så jag for därifrån ledsen och arg. Hon ville att jag skulle komma tillbaka då mitt vatten gått då hon ansåg att jag inte alls var redo att föda ännu, men hade hon läst i mina papper på förlossningen så hade hon då sett att vattnet ALDRIG gått av sig själv på tidigare graviditer. Dom har alltid varit tvunga att ta mitt vatten då mina hinnor är för hårda. Så jag var så arg och ledsen då jag åkte hem och har inte kunnat sova något inatt då jag haft för hårda värkar som verkligen inte lugnat sig, utan tagit mer kraft! Jag försökte med allt och till och med duscha, men jag hade så hårda värkar att det hela slutade med att man stod på alla fyra och fokuserade på att andas genom varje värk efter kl 08 låg jag fortfarade hemma och hade nu tagit mig ner till tvrummet med hjälp av min man så där låg jag nu över pilatesbollen och vaggade fram och tillbaka och skrek lite varje gång värkarna kom. Kl 11 ringde min man förlossningen då jag sa att detta kommer inte gå längre, han kommer födas hemma om vi inte åker in snart. Så det blev att kasta sig in i bilen och åka. Men då man bor ute på landen som vi gör har man 25 minuter till förlossningen och det var dom värsta 25 minuterna av det hela, för vägen tid är knölig, gropig och har en satans massa rondeller (skellefteå älskar att ha rondeller överallt!), Så det kändes som om han skulle komma i bilen. Det gjorde han tack och lov ändå inte. Vi kom in på förlossningen och jag hade aktiva förlossningsvärkar. Fick vet att jag var öppen 6 cm och tappen helt utplånad så det var bara att hoppa upp i sängen och göra sitt jobb. 45 minuter efter att vi kom in till förssloningen var han här och hade jag bett om att dom skulle ta mitt vatten och dirket dom gjorde det så kom han, så kl 12.29 kom älskade Matheus till världen och denna förlossning var helt underbar precis som tidigare. Denna gång låg jag inte på rygg i gynställning som jag brukar göra, jag ville stå på knä hängandes över nackstödet på sängen så stod som mer upp så tyngkraften hjälpte till denna gång. Så dom ställde nackdstödet på sängen så det stod rakt upp så jag kunde hänga övder det. Min man blev då också mer involverad då jag tog stöd av han och halverst hängde på hans axel där han stod vid sängen medan han hjälpte mig att hålla balansen och ge mig lustgas då värkarna kom. Helt underbart var det och vi båda grät av lycka då bebis kom och vi fick se han för första gången. Han är helt perfekt och underbar. Lika söt som sina syskon och jag kan inte sluta kolla på han. Han är verkligen helt perfekt och jag känner mig så lycklig att jag har nu 4 helt underbara barn och helt perfekta barn. Jag är komplett med dom och det är så skönt att kunna dela mitt liv med dom och med min man för han är ju pappa till alla dom också, så utan honom hade detta inte heller gått. Han är den bästa man kan ha och jag är så glad att se han med barnen och hur vi tillsammans hittar på saker med barnen och lär dom allt vi kan i livet.

Vi åkte hem efter 7 timmar på förlossningen och möttes av storasyskonen som mer än gärna ville kolla och hålla lillebror som dom så länge väntat på. 

Första bilden på älskade Matheus inne på BB.

Storebror Max som håller och ser lillebror för första gången.

Storebror Milian som håller och ser lillebror för första gången. 

Storasyster Milla som nu inte är minst längre och inte bara är lillasyster. Hon är så stolt över lillebror.

Ja nu är påsken förbi och jag hoppas ni alla haft en bra påsk oavsett vad ni gjort. Hoppas att ni kunnat vara ute i solen njuta av detta grymt fina väder som vi haft. Igår satt vi ute i solen och grillade korv här på gården med barnen och det var så mysigt. Idag har man suttit ute på altanen och kollat på då hundarna och barnen lekt med varandra och efter 2 timmar ville alla hundar in och sova. Så nu luktar hela blöt hund och jag håller på att städa huset. Min man städar garaget och samlar ihop vinterns skräpt som ska till återvinningen för att kastas.
För er som undrar, så nej bebis har inte kommit. Känns som om bebis inte kommer komma innan midsommar så långsam som han är. Haha.

Jag förstår att folk bryr sig och att folk dagligen kollar hur man mår och om bebis kommit. Men just nu då jag är så spyless på att mina värkar är för svaga för att åka till förlossningen, min sömn är ett rent helvete och jag har så ont i bäckenet att jag inte kan stå, gå eller sova, jag har ständigt halsbränna och kan knappt äta något utan att vilja spy, så blir jag bara mer stressad och ledsen att alla ska fråga och det känns som om man är jagad. Jag lovar att säga om och när bebis kommer, men just nu vet jag inte om jag ens kommer föda innan maj eller inte. Det jag dagligen går runt och väntar på är att min kropp ska fatta att den kan få föda och det är inget jag varken kan skynda eller inte. Hade det funnits något som verkligen startade en förlossning så hade jag tagit det, men det finns inget och alla hustips man fått hjälper inte. Så jag ber om ursäkt över att jag låter otrevlig och sur, men jag är så less att varje gång jag får frågan så vill jag bara gråta av uttning. Jag vet att ni som frågar bryr er, men det är så påfrestande för en gravid att ständigt få den frågan. Jag är lika längtansfull som ni är och kanske till och med rent mer än vad ni är det. För jag har gått och väntat i 9 månader på att få mitt barn i min famn och att ständigt vakna upp på morgonen och tänka 'nej inte idag heller' är fan inte lätt. Att ständigt ha en kropp som är så trött att man inte kan göra annat än att ligga ner och ändå gör allt ont, det är inte kul! Så jag ber er alla där ute att tänk efter vad ni frågar en gravid kvinna innan ni frågar det. Ni vet inte vad hon går igenom eller inte. Ni vet inte om hon ligger vaken varje natt och gråter av längtan och smärta men inget händer. Man blir bara så less!

Idag är det 7 år sedan jag blev 2 barnsmamma till världens bästa barn. Våran älskade Milian föddes den 15/4-2015 kl 04.11 med rekordfart. Jag är glad att vi var inne på BB då för jag larmade att vattnet gick där vi låg och sov på rummet och direkt efter det kom han ut. Han vägrade 3915 gram och var helt perfekt. Dock också den tyngsta av alla barn jag fått. Han är envis som en åsna och full av bus. Jag är så glad att han är min, fast han vissa dagar gör att man blir gråhårig och får testa sitt tålamod ett X antal gånger per dag. Men han kommer alltid vara lika älskad som sina syskon och jag är så stolt över hur fin han är.
Idag firar vi Milians dag med godis, tårta, fika och presenter. Han får välja vilken middag vi ska äta. Vi har alltid så att födelsedagsbarnet alltid får välja vad det blir för middag på dennes födelsedag. Detta på bilden fick han till frukost då han väcktes med fika och paket på sängen så alla i familjen samlades i hans rum för att fika och gratta han.

Det tar verkligen psykiskt på en då man inte kan göra något man är van vid, då kroppen säger stop och man hamnar på botten av skiten. Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR att vara gravid och det är så mysigt. MEN att inte kunna sova på nätterna (inte heller på dagen), smärta i bäckenet, nerverna i höfterna som hamnar i kläm då man går, huvudvärk till och från och halsbränna på det som gör att man bara vill spy och som pricken över i så sätter man dit värkar som är så hårda att man måste stanna upp och andas så djupt man kan, men dom är inte regelbundna så man kan inte åka in på förlossningen. Alvedon hjälper ca 2 timmar och så är man tillbaka igen. Detta tar så jävla psykiskt på mig och jag kan inte vara i stallet, motionera hundarna eller ens försöka umgås med min familj. För min kropp vill enbart ligga ner och jag känner mig för stunden som en fånge i min egna kropp. Jag är van att kunna vara aktiv och att nu istället enbart ligga på soffan eller sängen är inget jag pallar med. Jag blir rastlös och det krockar med att min kropp inte kan eller orkar. Så jag önskar att bebis snart är här för jag behöver få göra saker igen. Jag kämpade mig ut i stallet idag enbart för att mocka ligghallen och tog sen in Troy för att borsta han. Bara få andas lite häst och njuta av att tänka på annat ett tag är viktigt anser jag. Jag kämpade mig ut igår för att ta en liten promenad med hundarna och se dom springa lös och busa var så mysigt. Att jag sen tvingades ligga på soffan resten av dagen var en annan sak. Men jag försöker ändå göra saker som gör artist psyke mår bra för att ligga en hel dag kommer bara göra mig galen och det orkar jag inte! Jag ser att djuren också saknar att hitta på saker med mig och det gör att man blir nedstämd över det mer. Bjuder på en bild från idag då Troy trodde att vi skulle ut och motionera.

Han som till och med lämnade sin middag i hagen för att komma direkt då han såg att jag hade hans grimma i handen. Han dök ner i grimman och såg så taggad ut. Stod med öronen spetsade medan jag borstade bort så mycket som möjligt av allt päls han nu släpper. Sen då jag tog fram täcket igen sänkte han huvudet och såg så besviken ut att jag höll på att börja gråta. Han hade verkligen trott att vi skulle ut ? Lovade han att snart ska vi ut igen, bara bebis väljer att komma ut. Han tog snigelfart sen till hagen och var inte alls sugen att gå tillbaka dit fast hans hö var i hagen.

Idag är det rent ut sagt pissväder! Det är snöstorm ute och man vill helst bara ligga kvar i sängen och sova bort hela dagen. Fredag i all ära, men det kunde väl ha blivit fint väder och inte snöstorm! SMHI varnar med att vi kan få 30 cm snö och stämmer det har vi fått närmare 50 cm snö på denna vecka. Hur kan det ens vara möjligt att man förra helgen hade sol satt ute på altanen och njöt och nu är det snö överallt och det känns som om våren aldrig kommer att komma?! Visst jag ska inte klaga på vädret, men det känns lite tråkigt att vi fick snö igen.
Jag ska nu lägga mig på soffan och se lite tv och ta det lugnt innan man ska ut med hundarna. Dom tycker inte heller om detta väder men man måste ju ändå.