Det tar verkligen psykiskt på en då man inte kan göra något man är van vid, då kroppen säger stop och man hamnar på botten av skiten. Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR att vara gravid och det är så mysigt. MEN att inte kunna sova på nätterna (inte heller på dagen), smärta i bäckenet, nerverna i höfterna som hamnar i kläm då man går, huvudvärk till och från och halsbränna på det som gör att man bara vill spy och som pricken över i så sätter man dit värkar som är så hårda att man måste stanna upp och andas så djupt man kan, men dom är inte regelbundna så man kan inte åka in på förlossningen. Alvedon hjälper ca 2 timmar och så är man tillbaka igen. Detta tar så jävla psykiskt på mig och jag kan inte vara i stallet, motionera hundarna eller ens försöka umgås med min familj. För min kropp vill enbart ligga ner och jag känner mig för stunden som en fånge i min egna kropp. Jag är van att kunna vara aktiv och att nu istället enbart ligga på soffan eller sängen är inget jag pallar med. Jag blir rastlös och det krockar med att min kropp inte kan eller orkar. Så jag önskar att bebis snart är här för jag behöver få göra saker igen. Jag kämpade mig ut i stallet idag enbart för att mocka ligghallen och tog sen in Troy för att borsta han. Bara få andas lite häst och njuta av att tänka på annat ett tag är viktigt anser jag. Jag kämpade mig ut igår för att ta en liten promenad med hundarna och se dom springa lös och busa var så mysigt. Att jag sen tvingades ligga på soffan resten av dagen var en annan sak. Men jag försöker ändå göra saker som gör artist psyke mår bra för att ligga en hel dag kommer bara göra mig galen och det orkar jag inte! Jag ser att djuren också saknar att hitta på saker med mig och det gör att man blir nedstämd över det mer. Bjuder på en bild från idag då Troy trodde att vi skulle ut och motionera.

Han som till och med lämnade sin middag i hagen för att komma direkt då han såg att jag hade hans grimma i handen. Han dök ner i grimman och såg så taggad ut. Stod med öronen spetsade medan jag borstade bort så mycket som möjligt av allt päls han nu släpper. Sen då jag tog fram täcket igen sänkte han huvudet och såg så besviken ut att jag höll på att börja gråta. Han hade verkligen trott att vi skulle ut ? Lovade han att snart ska vi ut igen, bara bebis väljer att komma ut. Han tog snigelfart sen till hagen och var inte alls sugen att gå tillbaka dit fast hans hö var i hagen.