Fam Lundgren

Alla inlägg under mars 2017

Av Elin - Fredag 31 mars 22:06

I dina ögon ser allt bra ut, allt ser perfekt ut. Men i mina ögon svinnet sanningen som klorin och jag ser igenom den fasad som satts upp. Jag är inte det ni vill jag ska vara, jag rättar mig inte efter ledet och håller tyst. Jag anser att alla kan gå sin egna väg och hur jävligt det en må vara för er andra så går jag den vägen jag valt. Den vägen jag väljer är bäst för just mig och min familj. Jag kämpar varje dag och ibland så mycket att benen inte bär och tårarna rinner. Jag skriker då en stund och låter kroppen få tömma ut allt det jobbiga, för att sen ta ny kraft och resa mig upp. Jag vet att många runt mig tycker jag väljer fel väg och gör fel saker. Visst har jag trampat på minor, trott att folk varit mina vänner men sen visar det sig att dom bara vill en illa. Dom är inte bra för en och händer det något så lägger dom skulden på en själv. Jag kan idag se tillbaka och se att dom står kvar där jag lämnade dom.



Jag har idag en sämre dag och vill bara gråta och skrika. Men har inget att skrika och gråta över. Min kropp känns tom och orkeslös, som om något tömt den helt. Jag ska strax sova och hoppas må bättre i morgon.

ANNONS
Av Elin - Söndag 19 mars 14:32

Sitter just nu och väntar på att mannen ska sluta jobba så jag kan gå ut i stallet. Tanken var att fara ut och rida ettan. Kanske söka upp någon äng eller rida på ridbanan och träna mer med skallen en kroppen för henne. Synd bara att det är så mycket snö överallt. Vill ha ridbanan uppskotta så man kan träna mer varierat. Då jag rider ut är det inte samma sak.
Så vi får se hur jag gör.


Funderar även på att ev lägga ut en annons på hästarna och se om något bra hem dyker upp till dom.

ANNONS
Av Elin - Söndag 19 mars 09:39

Så allt går emot en och man tar fler steg bakåt en framåt så känns det inte inte kul längre. Inom ridningen är det just så det känns. Min kropp får ont av ridningen och jag mår skit dagen efter. Därför är det inte kul att ha en pigg och stark häst som bråkar vad man en gör. Våra ridpass blir inte roliga och jag ligger sen dagen efter och fråga mig själv om det inte är bättre att stänga stallet. Ettan har alltid genom perioder varit jobbig och bråkig. Vi har kollat upp detta men inget fel hittas så hon är frisk och rör sig bra. Har testat byta bett, träns och sadel men ändå ingen skillnad på henne. Har även testat barbacka men lika dant även där.

Visa dagar är skallen uppe i luften och hon springer iväg vad jag en gör och andra dagar är hennes skalle vid marken och jag har 500 kg häst i handen. Att skritta på långa tyglar går inte då hon då dansar fram och tillbaka. Samt att hon utan anledning kan kasta sig om och tycka något blev farligt. Allt detta gör att min kropp får ont, så ont att jag dagen efter gråter av smärta.

Jag saknar Pajsen som alltid fick mig att kämpa vidare. Han fick mig att känna mig bra och ge mig ny kraft. Just nu skulle jag behöva det. Det är tungt då intresset bit för bit försvinner och så har det varit i några år nu... Så som sagt detta kan bli sista vintern med häst..

Av Elin - Lördag 18 mars 14:23

Barnen sover och jag sitter i soffan och väntar på att dom ska vakna. Hundarna sover gott på olika ställen i huset och mina små dvärgpinschrar sover gott på filten jag ligger under och myser.

Vi har varit ute i solen idag och gått till mina föräldrar och ätit frukost. Lilla Lexie var också med då jag inte kan lämna en valp hemma ensam. Jag spände fast en transportbur under vagnen och la in hennes mysiga filt från bädden. Hon sov så gott i den medan vi gick med vagnen.
Hos mina föräldrar fick hon träffa hundarna Rambo och Diva. För er som inte vet så är ju Rambo halvbror till Chelsea och Hailey som jag har hemma och diva är en broder collie blandning. Diva tyckte lilla Lexie var rolig att busa med, hon låg ner och Lexie sprang runt henne och busade. Haha

Sen gick vi hem igen och barnen fick sova lunch. Så dom borde vakna strax då dom sovit ett tag nu.

Av Elin - Lördag 18 mars 08:36

Ligger kvar i sängen och kollar på den klarblå himmel som är ute. Helt underbart.

Jag mår lite bättre för stunden och känner mig utvilad, inga jobbiga mardrömmar i natt och inga jobbiga tankar nu. Ligger och lyssnar på milian som via babyvakten pratar på. Max är nere och ligger i soffan och kollar på Bolibompa. Han har appen på sin platta så han vill gärna ligga och se den på morgonen. Han är en stor kille.

Som planen ser ut nu så ska jag, barnen och Lexie gå till mina föräldrar och äta frukost med dom. Blir nog mysigt.

Sen får vi se vad dagen bjuder på. Är själv hela dagen då mannen jobbar till kl 17 idag. Så är som fast här hemma med barnen. Hihi

Nej nu ska man stiga upp och väcka hundarna som sover fortfarande.

Av Elin - Fredag 17 mars 10:12

Folk säger att prövning i livet är bra, för man blir stark av det. Men när inte prövningen blir bra, vad händer då?

Jag vill gråta och skrika, men finner ingen anledning till det. Visst jag har många anledningar men kroppen vill inte. Jag brukar alltid ha lätt för att prata om hur jag känner och tycker. Men just nu får jag inte fram ett ord och jag vet inte ens vad jag tycker. Jag är som bara avstängd och går på standby, jag gör det jag måste och skiter i resten. Jag vaknar upp med ett panikryck och stirrar mig runt i rummet med frågan 'Vad hände?' Som ekar i min skalle. Jag kan inte säga om jag drömt något eller vad som fick mig att vakna så. Allt är bara suddigt och oklart. Jag stänger in mig hemma, för rädslan att träffa någon är stor. Tänk om dom frågar hur man mår eller hur man har det? Kommer jag fullständigt bryta ihop då eller kan jag lugnt svarar på frågan? Frågan som inte ens jag vet svaret på..


Jag försöker se mina drömmar jag hade, men dom alla är suddiga och den vägen jag valt börjar sakta försvinna under mina fötter. Ändå går jag vidare, fumlar i mörkret och förtvivlan är stor att misslyckas. Jag skulle kunna byta väg och testa någon ny, men rädslan är större där att allt blir fel. Jag hatar förändring och vill ha stenkoll på allt, så har jag alltid varit. Men så känns det inte nu. Jag försöker men det är något som håller mig tillbaka..


Jag ler, skrattar och är glad då du ser mig. Men inom mig river ångesten och jag är rädd att såra och förstöra allt det fina. Jag är rädd att jag säger fel ord och du kommer vända dig om och gå. Jag stänger därför in mig och lever som en ensam varg. Jag flyr då mörkret blir för hotfullt och du ser mig sällan så svag som jag i själva verket är. Öppnar jag min mun är risken stor att dumma saker sägs, det är inget jag styr över. Jag försöker på alla sätt men då bägaren är full så rinner det över. Jag låter det gå ut över dom som älskar mig mest och jag blir kall och avstängd.

Jag vet att jag har tuffa val i livet att göra och då man står där själv är det tungt. Jag hatar mig själv med en allt annat och jag kan inte förstå vad fint alla ser. Själv ser jag inget alls förutom en trasig själ som stängts in i ett mörkt rum i hopp om att allt ändå blir bra. Men blir det bra??

Jag vill kunna vakna upp en morgon och känna mig lugn, harmonisk och trygg. Inte vakna upp och inse att det är bara en ny dag med nya tuffa utmaningar. Rädslan att kolla in på sms, bloggen, instagram eller annat är stort. Tänkt om någon skrivit något jobbigt igen, något som får mig att tvivla mer på mig själv. Att sitta på golvet i köket och gråta känns mer som en vardag. Jag är svag och rädd. Rädslan att jag gör allt fel och jag känner mig otillräcklig. Känns som om djuren och min familj förtjänar bättre en vad dom av mig kan få. Vem är jag? Jag som inte ens kan ha förmågan att göra saker jag måste, utan istället kollar film med barnen och känner mig som en dålig förälder. Jag gråter stilla då dom kryper upp i min famn och jag vaggar som lätt och stryker på deras ryggar. Är det min egna sorg jag vaggar eller är det för att barnen blir lugna?


Detta tog tid att skriva då allt bara snurrade i skallen och jag ber om ursäkt för att det ev blev rörigt i texten. Men att skriva direkt från skallen och tankarna kan vara svårt att få det fint. Tack för att du läste.

Av Elin - Tisdag 14 mars 11:05

Jag har mått sköt en tid nu igen så jag har verkligen inte haft ork att blogga. Jag har fokuserat på mig själv och min familj istället för att sitta här och skriva. Tycker det blir bättre så.

Jag mår i alla fall bättre nu och jag hoppas att det håller i sig. Jag känner mig lite gladare och jag försöker att bara tänka positivt och inte sätta mig ner och låta tankarna ta över i min skalle. Så blir det lätt att det blir tungt igen.

Av Elin - Måndag 6 mars 10:17

Hoppet är ju det sista som lämnar en sägs det. Stämmer det? Jag vet inte för just nu känns det som om allt bara är svart och ser inget ljust i det hela.
Jag har mått dåligt i perioder nu och många anser att det blir så då man är hemma jämt. Men så är det inte. Jag älskar att fara iväg och göra saker och är ingen sådan som stänger in mig. Visst jag har inte så många som har tid att umgås, men det kan ju vara svårt att få allt att funka med vardagen och så. Sen blir jag mer påverkad och börjar må dåligt om dom i min närhet är dåliga eller sjuka, kan vara allt från djuren till släkten. Det är inget jag kan styra över och fast jag pratar mycket om det och bearbetar det så kan jag ändå inte styra över mina känslor. Jag kan stänga in dom för stunden, men till vilken nytta? Det kommer ju ändå upp för eller senare och blir bara jobbigare att hantera ju längre man stänger bort det. Så bättre att ta saker direkt och prata om.

Jag satt och funderade här för någon kväll sedan efter att jag och mannen pratat om min ångest och jag insåg att detta har jag levt med i flera år. Jag mådde dåligt i högstadiet och läkarna hittade inget fel. Men jag vet att idag var det ångest som gjorde det. Jag var ju mobbad i hela högstadiet och det vet nog nästan alla för jag har inte valt att tysta det. Vad jag blev mobbad för? Jo jag var omtyckt och hade lätt att umgås med nya människor. Något som många störde sig på. Så som valde att börja mobba mig och jag mådde så allt under den tiden att det är ett under att jag lever idag. Min räddning var min familj och djuren, som fanns där för mig genom allt.


I alla fall så vet många att jag nu är ledsen då djuren varit sjuka/skadade och jag fick ett jobbigt samtal igår som gjorde att jag bara blev så ledsen. Visst jag hade ju sett det med egna ögon, men man blundar lite för sanningen och jag orkade inte ta in det då. Men nu har jag inget val och jag mår skit. Grät igår då jag for ut i skogen och red på ettan. Jag vill inte gå igenom samma sak igen då vi tidigare klarade av det så blir ju frågan om man orkar gå igenom det igen och ska man klara sig lika bra som sist? Ja bara att vänta och se vad som händer.
Tur att jag har min man och barn en gång som denna. Som får mig att tänka på annat ett tag.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se