Folk säger att prövning i livet är bra, för man blir stark av det. Men när inte prövningen blir bra, vad händer då?

Jag vill gråta och skrika, men finner ingen anledning till det. Visst jag har många anledningar men kroppen vill inte. Jag brukar alltid ha lätt för att prata om hur jag känner och tycker. Men just nu får jag inte fram ett ord och jag vet inte ens vad jag tycker. Jag är som bara avstängd och går på standby, jag gör det jag måste och skiter i resten. Jag vaknar upp med ett panikryck och stirrar mig runt i rummet med frågan 'Vad hände?' Som ekar i min skalle. Jag kan inte säga om jag drömt något eller vad som fick mig att vakna så. Allt är bara suddigt och oklart. Jag stänger in mig hemma, för rädslan att träffa någon är stor. Tänk om dom frågar hur man mår eller hur man har det? Kommer jag fullständigt bryta ihop då eller kan jag lugnt svarar på frågan? Frågan som inte ens jag vet svaret på..


Jag försöker se mina drömmar jag hade, men dom alla är suddiga och den vägen jag valt börjar sakta försvinna under mina fötter. Ändå går jag vidare, fumlar i mörkret och förtvivlan är stor att misslyckas. Jag skulle kunna byta väg och testa någon ny, men rädslan är större där att allt blir fel. Jag hatar förändring och vill ha stenkoll på allt, så har jag alltid varit. Men så känns det inte nu. Jag försöker men det är något som håller mig tillbaka..


Jag ler, skrattar och är glad då du ser mig. Men inom mig river ångesten och jag är rädd att såra och förstöra allt det fina. Jag är rädd att jag säger fel ord och du kommer vända dig om och gå. Jag stänger därför in mig och lever som en ensam varg. Jag flyr då mörkret blir för hotfullt och du ser mig sällan så svag som jag i själva verket är. Öppnar jag min mun är risken stor att dumma saker sägs, det är inget jag styr över. Jag försöker på alla sätt men då bägaren är full så rinner det över. Jag låter det gå ut över dom som älskar mig mest och jag blir kall och avstängd.

Jag vet att jag har tuffa val i livet att göra och då man står där själv är det tungt. Jag hatar mig själv med en allt annat och jag kan inte förstå vad fint alla ser. Själv ser jag inget alls förutom en trasig själ som stängts in i ett mörkt rum i hopp om att allt ändå blir bra. Men blir det bra??

Jag vill kunna vakna upp en morgon och känna mig lugn, harmonisk och trygg. Inte vakna upp och inse att det är bara en ny dag med nya tuffa utmaningar. Rädslan att kolla in på sms, bloggen, instagram eller annat är stort. Tänkt om någon skrivit något jobbigt igen, något som får mig att tvivla mer på mig själv. Att sitta på golvet i köket och gråta känns mer som en vardag. Jag är svag och rädd. Rädslan att jag gör allt fel och jag känner mig otillräcklig. Känns som om djuren och min familj förtjänar bättre en vad dom av mig kan få. Vem är jag? Jag som inte ens kan ha förmågan att göra saker jag måste, utan istället kollar film med barnen och känner mig som en dålig förälder. Jag gråter stilla då dom kryper upp i min famn och jag vaggar som lätt och stryker på deras ryggar. Är det min egna sorg jag vaggar eller är det för att barnen blir lugna?


Detta tog tid att skriva då allt bara snurrade i skallen och jag ber om ursäkt för att det ev blev rörigt i texten. Men att skriva direkt från skallen och tankarna kan vara svårt att få det fint. Tack för att du läste.