Alla inlägg under oktober 2018

Av Fru Lundgren - 22 oktober 2018 22:55

Jag har inte alls bloggat här så aktivt då jag har haft en lite sämre period då jag varit trött och seg samt att jag kännt mig ledsen och nere. Men jag kan inte komma på vad som gjort att jag känner så. Vilket då har blivit att jag inte alls haft ork eller lust att ens försöka blogga. Men i alla fall så bloggar jag idag då jag ändå för tillfället känner mig mycket bättre.

Steg upp tidigt idag med barnen för att hinna äta och fixa alla djuren innan vi sen tog bussen till Byske och lät barnen leka av sig på öppna förskolan. Det var fullt med barn och grabbarna hade verkligen så trevligt och roligt. Milla däremot är i en väldigt mammig period och gråter så fort jag inte är vid henne. Hon gör det även hemma fast hon är med pappa. Så det är lite jobbigt för henne. Men i alla fall så kröp hon runt på golvet och lekte vid mig där jag satt med henne. Sen så åt vi lunch och dom lekte lite till innan vi klädde på oss och gick till bussen.

Hemma igen så fick hundarna söka godis ute och barnen såg på film och Milla sov i vagnen. Lekte även med dom så dom fick springa och ha kul. Sen så blev det middag och efter att barnen somnat vid 20 tiden så skuttade jag ut i stallet och motionerade alla hästarna och mockade ligghallen och fyllde på mer spån. Sen in igen till mannen som låg i soffan med hundarna och såg film.
Skuttade ut med hundarna en stund och sen väntade sängen även för mig.

Hoppas ni alla haft en bra dag och min dag har varit bra fast jag haft fullt upp.

Av Fru Lundgren - 18 oktober 2018 11:15

Ja som rubriken lyder så tror jag verkligen inte att vi kommer bli av med denna förkylning. Den vill som inte alls ge sig. Milla började igår hosta lite släm och sen inatt så började även max att hosta så jag har vaknat flera gånger då han hostat för jag vet att varje gång grabbarna får hosta så hostar dom tills dom spyr. Vilket inte är roligt för dom. Så jag brukar alltid vilja hålla lite koll på dom. Idag är Max hemma från förskolan då han känns både varm och pga hostan han inatt har haft. Så idag blir det en mysig dag då jag till och med funderar om man ska fara en stund till skogen och kolla på löv och kolla om myrorna sover. Barnen älskar att hålla koll på myrorna och fast det är så nära huset så kan vi ibland vara upp till 2 timmar i skogen då vi mest leker runt och stannar och kollar på olika saker. Det är så härligt och hundarna gillar också att förlja med och bara springa runt och busa. Man bevhöver inte gå flera mil utan dom blir trötta över att springa i skogen med barnen och lukta runt. Nu menar jag ju inte att mina hundar inte får gå långa promenader, för det får dom göra och dom får även följa med då jag rider eller kör hästarna så då får dom ju springa mer. Men nu då jag har varit sjuk i 2 veckor så har dom fått vara mer aktiva med nosen och fått springa fritt och busa istället för att ta långa promenader då min hosta och ork inte kunnat klara av det. Så nu vill jag bli frisk då man mer kan vara med djuren. 


Nu ska man ge hundarna mat och sen ska man umgås med sina barn och se vad vi hittar på att göra idag. 

Av Fru Lundgren - 7 oktober 2018 11:21

Jag vill önska er alla en bra söndag och hoppas ni kan njuta av detta fina väder. Vi har sol och härligt väder ute, sådär lite höstkallt och skönt. MEN då ligger man inne på soffan och fryser, är täppt i näsan och har jätte ont i halsen. Så detta var inte den där härliga söndagen jag hade hoppats på. Men jag ska verkligen inte klaga, jag är bara less på att vara sjuk då jag varit det några dagar nu. Ska ändå försöka ta mig ut till stallet och fixa lite. Bland annat mocka ligghallen och sen om jag orkar så ska jag skritta hästarna lite så dom i alla fall kan få komma ut lite. Funderar om att ta med schäfrarna också så kan dom få springa av sig lite. Så kan jag sen ta en promenad med dom små hundarna. Men vi får se hur mycket jag orkar. Just nu är det ju att jag vill mer en vad jag orkar. Tyvärr. 


Jag ska nu ta och dricka något varmt så man kan sluta frysa för stunden och sen ska jag ut och mocka. 


Ha en bra söndag och var rädd om er alla där ute =)

Av Fru Lundgren - 6 oktober 2018 10:51

Visst har man hört att folk skrivit om det i tidningar och sådant. Men jag har aldrig varit med om det själv. Men igår hände det...! Jag hade sett en annons på en hund (tänker inte nämna ras pga personskäl), men i alla fall så såg jag en annons på hunden där set stod att den måste ompalceras akut. Mailade hen som sålde hunden mest för att jag tyckte det var så konstigt då det tydligen inte fanns papper på hunden. Fick då veta att hen som sålt hunden till hen som jag mailat med påstod att det varken fanns papper eller att hunden var chippad. Någon jag direkt sa till hen jag mailade med att detta måste du kolla upp. För tänk om hunden du har är stulen. Sagt och gjort. Hen tog hunden till veterinär och kollade upp den. Visade sig att allt hen hade fått veta av den hen köpte hunden av var fel! Allt tidigare säljaren sagt var alltså fel. Det fanns visst papper på hunden och till råga på allt fanns det till och med SKK stamtavla på hunden. Jag hjälpte hen som nu hade hunden att söka efter tidigare ägare så man kunde få veta lite vad som hänt hunden då åldern hen fått veta skilje så otroligt många år mellan vad tidigare säljare sagt och vad som stod på SKK. Så efter lite sökande så hittades tidigare ägare som sålt hunden till hen som sedan sålt hunden till hen jag mailat. Det visade sig att den vi hittade nu var hundens ägare och hen skulle sälja hunden till en person som tog hunden men sen gick hen under jord och ägaren hade sökt hunden i panik. Köparen hade då i sin tur sålt denna hund till hen jag mailat med och där i mellan hade hen skapat stora löngner. Så ägaren blev sjävklart glad att vi hörde av oss samtidigt som hen blev arg för att personen hade sålt hens hund. Visst skulle ju den där säljaren köpa hunden av första ägaren, men hen hade varken betalat eller fått tag i köparen fast ägaren ring och smsat flera gånger. Så ägaren trodde att hunden nu var att glömma fast hen inte ville det. Så tack vare att jag sa till hen jag mailade med att detta känns inte rätt så lyckades jag och hen få hem hunden till sin ägare och detta är polisanmält. Tänk att det finns personer som säljer hundar dom inte ens äger. I detta fall slutade allt bra och jag är så glad över det. Skulle ju må så dåligt om detta hände någon av mina hundar. 


Så ett tips till er alla där ute som ska köpa hund. Kolla upp alla papper på hunden och kräv att få se tidigare köpekontrakt och även vaccinkort. Låter det skumt det säljaren berättar så kanske hunden i fråga är stulen.


Ska även tilläggas att ägaren inte är sur på hen som jag mailat med som hade lagt ut annonsen på hunden. Hon visste inte att hunden var stulen och hon hade trott på det hen som sålde hunden till hen hade sagt. Så ägaren vart glad att jag fick säljer jag mailat med att ringa ägaren och säga att hen nog hade dennes hund och ville veta hur allt gått till. Det ska bli en polisanmälan om detta då både ägaren och hen som nu hade hunden kommer att anmäla hen som sålt hunden efter att ha tagit den av ägaren.  

Av Fru Lundgren - 2 oktober 2018 16:12

Idag vaknade vi alla med ett ryck och klockan var 08.00 Vi hade försovit oss och skulle nu varit klara med att äta frukost. Så upp med alla barnen och ställa fram frukost. Kasta ut hundarna och ut för att ge hästarna mat. Kommer in och då är grabbarna så snälla och sitter helt lugnt och äter. Ger Milla välling (hon brukar inte äta det till frukost) för att ska vi vänta tills hon ätit sin macka så hinner vi inte till förskolan innan lunch. På med kläderna på barnen och satte Max på cykeln medan dom andra två fick åka vagn. Vi kom 09.15 till förskolan så vi var bara 15 min försenade. Vilket jag ändå tyckte var bra gjort. Sen så då vi lämnat max så satte sig milian på cykeln och cyklade hem den. Men oj vad han vart slut då han kommer hem. Visade sig att han hade 38.6 i tempen. Så han bäddade ner sig på soffan och såg film. Milla somnade i barnvagnen och sov där ett tag. Så vi har som mest legat på soffan idag. Eller nej jag har tvätta lite och fixat med disken. Snart ska man vika ihop tvätten och sen är det middag.

Både Milla och Milian är snoriga så man lär nog snart vara det själv också då det mest flugit spått och snor då dom nyst.

Fundera att fara ut med hästarna efter maten och ev ta med någon av hundarna så får dom springa av sig energi också.

Av Fru Lundgren - 1 oktober 2018 22:25

Ja jag har som säkert många av er andra sett Barncancergalan på tv5 nu ikväll. Jag kan säga att det kom lite tårar ibland och jag känner att denna jävla sjukdom är så grym att jag inte ens vill ge den till min värsta fiende. Jag lider med alla föräldrar som sitter där och har sjuka barn eller att deras barn förlorade kampen mot den där jävla sjukdommen. Jag är en av dom som står på sidan om och ser hur sjukdommen bryter ner dom jag älskar som mest. Min farmor förlorade mot cancern i februari 2015. Jag var höggravid med Milian och hon låg inne på sjukhuset och jag kunde inte där och då fara in och träffa henne. Jag mådde redan så dåligt då min älskade mamma hade fått samma besked, att även hon hade cancer. Så jag valde att inte fara in och se min farmor sådär sjuk. Ni får säga vad ni vill men jag står fast vi det. Jag ville minnas henne så som hon var innan hon vart sådär dålig. Jag hade ju träffat henne innan hon åkt in och jag kände då att det räcker. Jag skickar en tankte till henne och av dom som var dit så fick jag veta att hon var så dålig att hon inte ens kände igen dom som var dit. Jag var livrädd att få upp bilden i skallen av att det istället var min mamma som låg där. Jag var så rädd att jag skulle få ta ett förväl av henne. Att hon inte skulle få träffa sina älskade barnbarn och speciellt inte Milian som jag då hade i magen. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket av den graviditeten. Under hela min garviditet så pendlade jag mellan hopp och förtvivlan. Min pappa blev ju sjuk 2012 och nådde den där berömda väggen och vi alla anhöriga mådde nog lika dåligt som han. Från att vara sådär pigg och glad så vart han som ett skal. Han mådde inte alls bra och det gjorde så ont att se. Jag hade mardrömmar om båda mina föräldrar som gjorde att man i panik vaknade upp flera gånger per natt och måtte så dåligt. Vet ni hur maktlös man är av att stå på sidan om en sjuk person och totalt känna sig maktlös och ständigt stälal sig frågan hur man kan hjälpa till för att få allt bra igen. För att få personen i fråga att bli bra och frisk. Det är så jobbigt och jag önskade inget annat en att där och då kunna göra något.. Sen då han väl kom upp på benen så fick vi veta att mamma hade cancer. Då tänkte man bara jaha och där förlorade man båda sina föräldrar. Pappa var inte helt frisk och nu blev det mer kaos då även mamma vart sjuk. Jag kan inte ens räkna upp på båda mina händer hur jävla många gånger jag grät inne i duschen och skrek bara varför varför.. Hur skulle detta sluta? Jag vet att jag började tänka att varje dag jag träffade mina föräldrar kanske skulle vara den sista. Skulle min barn få växa upp med mina föräldrar och göra sådär som man gör med momme och moffe då man är ung och gör roliga saker med dom? Jag var så rädd och mitt i all kaos så kom Milian. Jag var så glad men samtidigt så rädd. Rädd att han inte skulle få leva sitt liv med mina föräldrar. Nu var ju inte pappa döende men mina tankar gick ändå så att han kunde ju också drabbas av något. Jag menar om friska mamma kunde få det så skulle ju pappa också kunna få det eller? Ja tankarna var många och där mitt i kaoset med alla känslor skulle man leva som nybliven 2 barnsmamma. Hur lyckades jag? Ja du det vet jag inte. Men jag antar att då man är mitt i kaoset så är det lättare att leva i det en att stå på sidan om och kolla på. Jag vet att vi mer eller mindre bodde hos mina föräldrar och då mamma for in på sjukhuset för att behandla sin cancer så var vi varje dag med pappa för att hjälpa han och hålla koll på hur han mådde. Jag minns att jag grät tyst för mig själv varje kväll och önskade att detta skulle sluta. Jag minns att då pappa mådde som dåligast och åkte in för hjälp på ssjukhuset så blev max mörkrädd. Han vägrade gå in i tvrummet för där hade alltid pappa varit och då han åkte in så vart det så tyst och vi glömde ibland bort att tända lampan så max hade det rummet ch jag minns även tydligt en idag hur jag efter att max sagt grät och vart rädd då han fick veta att momme var på sjukhuset, för han sa att moffe inte kunde vara själv och att han ville dit. Han satt på golvet vid soffan och grät. Han var då bara 1 ½ år och jag mådde så dåligt. Jag förklarade att inget skulle hända moffe och att momme snart skulle vara hemma. Men samtidigt så grät jag då han inte såg senare på kvällen. För jag var så ledsen att haan som är så liten bryr sig om moffe och momme och han förstod inte hur hemskt det var. Fast jag är glad att han inte förstod hur sjuka dom var. Jag vet att det tog ett tag innan jag vågade berätta för mina föräldrar det max hade sagt. Jag känner också att denna hemska sjukdommen har gjort att jag ibland förlorat lite kontakt med mina föräldrar. Förut kunde jag och mamma prata om allt och då menade jag allt. Men idag så känns det mer som att jag inte kan säga allt för jag vet hur tufft dom har eller haft det och då är ju mina små bekymer inget som kan mäta sig med det dom gått igenom. Så jag valde att istället vara tyst och det har gjort att jag själv känner att jag klippte lite av navelsträngen till mamma och tvingades stå på helt egna ben i allt. Jag har båda mina föräldrar kvar och mammas cancer ser bättre ut. Hon fick bort allt men går på återbesök med jämna mellanrum för att kunna hålla koll ifall det kommer tillbaka, för det är just det med canser. Det kommer oftast tillbaka. Vilket jag tycker är så sjukt jobbigt. Man är ju ständigt orolig att denna sjukdom ska komma tillbaka. Och nu senaste tiden har tankarna kommit att denna sjukdom kan ju även mina barn få. Att jag en dag kanske är den där mamman som sitter på galan och ser filmer på mina barn. Jag kan inte förstå vilken smärta det måste vara men jag lider med alla som sitter där och har eller haft anhöriga som haft eller har denna sjukdom. Denna sjukdom som jag verkligen önskar kunde försvinna och sluta drabba alla. Jag mår rent ut sagt skit av att se och höra hur framförallt barn drabbas och det är så synd att så unga som barn måste leva sitt liv på sjukhus och må dåligt. Alltså barn ska inte vara sjuka utan barn ska vara barn, ni vet springa runt hemma och göra kaos i hela huset. Dom ska hoppa i vattenpölar och rulla i lera. Dom ska inte sitta inne på sjukhus och behandlas för cancer. Nu menar jag alltså inte att jag bara tycker att barn ej ska få cancer. Nej jag önskar att INGEN fick det och då menar jag totalt INGEN. Att sitta och se hur cancern sakta äter upp bit för bit av sitt offer är inget jag vill att någon ska gå med om. Fick jag välja så skulle jag verkligen önska att cancern kunde försvinna helt. 


Jag har sett filmen om Alexander Falk och har ni inte sett det så bör ni se den. Den finns då Dplay. Där kan man följa hans kamp mot denna vidiriga sjukdom och jag grät som ett barn. Jag grät av att se hur hemskt han hade det och jag grät då han sa att han kände sig färdig med livet. Alltså det ska ingen varken ung eller gammal skulle säga för att dom inte orkar längre. Jag önskar att alla kunde få leva livet ut och sen då man ligger där gammal och gå men ändå frisk att man då säger att nu är jag färdig med livet för att man nu gjort allt man ville. Ja då är det en annan sak. Men att säga att man känner sig färdig med livet bara för att kroppen vill ge upp är inget roligt att höra. 


Nej nu måste jag sova men jag hoppas att ni alla såg galan ikväll och jag hoppas att ni alla där ute bryr er om varandra och kanske inte tar livet förgivet. Allt kan ändras på 1 sekund. Så var rädd om er alla. =)

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv


Skapa flashcards