Gick och la mig igåpr och var ledsen över detta med Ettan. Man vill inte att ens djur ska vara sjuk och jag vill verkligen inte att hon ska vara det. Jag orkar inte fortsätta att rida henne och utbilda henne då jag inte vet om hon kommer att leva i höst. Det är tungt. Men visst hoppas jag att kommer att leva.. För hon är ju så grymt fin. Men i alla fall.. Mina tankar har snurrat hela natten och jag har vaknat lite nu och då. Sen idag då jag steg upp så kändes det tungt att åka till stallet. Jag vet ju att hon var halt igår och jag kände att jag verkligen inte ville se henne idag. Jag var rädd att hon skulle vara värre. Men så var det inte. Hon var varken halt eller något idag. Så jag blev lite paff.. Men jätte glad. Jag hoppas nu att detta bara var en engångssak och att hon ej blir mer halt i sommar. Jag kanske får upp min man på henne i helgen och får han att rida lite. Om inte annat får man ringa någon och be att dom kommer och hjälper till. Jag vet ju att det alltid finns några som vill rida. Så som Agnes här i byn är alltid sugen att hjälpa till att rida mina hästar och så nu i helgen kommer nog Cissi som är Pajsens medryttare och ska rida. Men det är långt kvar till helgen så allt kan hända. Jag själv kanske rider lite, det är ju bara att vänta och se vad som händer..

Det är inget jävla hot längre. Men snart ger jag verkligen upp och skiter i allt. Efter många motgångar så börjar man verkligen fråga sig själv om det är värt att fortsätta att kämpa och om det kommer att bli bra i slutet eller om allt ändå kommer att skita sig? Hur länge ska man måsta kämpa innan man kan se det ljusa i det man gör? Hur mycket ska man orka ta innan man verkligen ger upp och när ska man ge upp? När ska man inse att det ej funkar längre? Jag var nära att ge upp för ett år sedan och men jag valde att kämpa vidare och nu står man här igen. Folk säger att man ska kämpa på. Men hur vet dom vad jag känner, tycker och tänker? Hur vet dom vilka turer man tagit och hur mycket man varit ledsen över det som hänt? Vet dom ens det? Nej det tror jag inte. Jag tror att folk har svårt att kunna veta vad jag gått igenom under detta 1 ½ år som jag kämpat. Dom måste ha varit med om samma sak för att verkligen kunna säga att dom vet vad man går igenom och hur man känner. Så jag tycker att ni verkligen ska tänka efter innan ni säger att man ska kämpa. Jag har kämpat på och lagt ut nästan mer pengar en vad som jag haft för att kunna få allt att funka och ändå så kräver ni att man ska kämpa mer då man sen ger upp och inser att man inte kan gå på knäna längre och att det inte finns så mycket mer att göra.. Jag har skrivit så många gånger om alla motgångar som jag mött och efter ett tag så känner man att nu ger man upp men ändå så gör man ändå inte det. Man hoppas ju att det ska gå vägen och att allt ska bli bra. Men i alla fall så blir det inte bra. Ibland måste man inse att det inget mer finns att göra. Jag har gjort det många gånger och jag vet inte om jag vill göra det igen. Jag är just nu inte stark nog att släppa allt och ge upp..

Många av er tror säkert att det är mitt förhållande jag pratar om men så är det inte. Så ni kan vara lugna. Detta handlar om min unghäst Ettan som varit sjuk i stort sett ända sen hon kom till mig och jag möttes idag av hon var halt igen och i helgen har hon varit svullen i sitt "skadade" ben pga lymfangiten som hon kämpar mot. Hon har varit nära att somna in flera gånger pga alla fel hon haft och både vi och vetten har stått som frågetäcken då hon ej svarat på behandlingar vi gett henne.. Så visst blir man ledsen så allt verkar dras upp igen. Jag orkar inte kämpa mer. Jag är redo att låta henne vandra vidare om hon blir sjuk igen.. Då kommer hon att slippa vara sjuk och slippa stå i hagen och må dåligt.

Så nu får vi vänta och se. Blir att ringa vetten om hon blir värre och be att han kommer och kolalr på henne så vi kan prata om hur allt ska göras och om han tycker att man ska kämpa vidare eller ge upp helt.