Fam Lundgren

Senaste inläggen

Av Elin - 26 oktober 2017 17:39

Passade på att gå ut i stallet medan barnen och mannen sov. Mannen har jobbat natt och barnen sov ju lunch en stund. Kastade på Ettan western sadeln och skrittade ner till grannens ridbanan. Blev lite volter, skänkelvikning och mjukgörande, allt detta o skritt då hon bara är vinterskodd fram och har sommarskor bak. Men tänkte att det är ju bättre hon ändå får röra på sig lite en att bara stå i hagen. Blev 30 minuter vi red rund på ridbana och sen fick hon gå ut i hagen igen och på lunch. Mocka tänkte jag göra efter maten.

Kommer in från stallet och från hel klar himmel så får jag migrän. Kan knappt se om min kropp lyder inget så tog 2 Alvedon novum och la mig på soffan. Sen kom mannen och barnen ner så jag gick upp i sängen och la mig. Så nu hoppas man att migränen släpper för detta är inte kul. Mannen åker snart igen till jobbet och jag blir själv igen med barnen också.

ANNONS
Av Elin - 26 oktober 2017 12:10

Jag har ju 2 barn idag som är just över 4 och 2 1/2 år. Denna graviditet är ju alltså nr 3 och jag har varit så bortskämd tidigare och mått så bra då jag tidigare varit gravid. Men så var inte fallet med denna. Jag mådde så dåligt dom 13 första veckorna att jag dagligen ställde mig frågan om detta är värt det. Jag hade migrän i 3 veckor konstant och jag ville mer eller mindre bara dö. Jag kunde inte göra något varken med barnen eller djuren så jag mådde ju skit och fick ångest över detta också. Jag kunde sova 24 timmar och ändå inte klara av att vara vaken längre en 1 timme innan jag somnade igen. Sen lyckades jag dra på mig flunsan och magsjuka på detta skit. Så ja som sagt så var dom 13 första veckorna dom värsta i mitt liv. Jag började sen äta järntabletter och sakta kom jag tillbaka till vardagen. Detta barn ligger precis som milian, långt ner i framkant så jag har som all tyngd i bäckenbenet och det gör att mina höfter och rygg tar mer stryk en vanligt. Jag kan inte stå på ett ben och att ligga på sida och lyfta ena benet rakt upp är inte ens en möjlig handling. Jag har till råga på allt dragit på mig lättare foglossning som gör att vid typ promenad eller om jag varit igång under dagen så får jag så ont på kvällarna att jag bra vrider mig av smärta. Min man har fått hjälpa mig upp ur soffan då jag är som 96 år i kroppen och kan knappt röra mig. Men jag har hittat något som hjälper mig lite och det är ett varmt bad och att jag på dagtid har en ryggplatta i back on yrack som jag sätter över svanket och ner på höfterna. Detta har fått mig att klara av mig vardag lite bättre. Mannen hjälper till att motionera hundarna och då han inte kan blir det att dom får springa på grannens äng och sen söka godis så dom ändå får göra sig av med energi. Hästarna har fått komma ut så ofta jag kan men vissa veckor blir det bara 2 gånger på hela veckan. Jag måste lyssna på min kropp så djuren har fått lite semester fast jag inte vill det. Men vad har man för val? Har försökt hitta någon annan som vill hjälpa mig med djuren men är lite svårt då vi bor en bit från stan.

Idag är det bara 95 dagar kvar av graviditeten och tro mig, jag länkar tills man kan börja vara aktiv igen med kroppen.

ANNONS
Av Elin - 26 oktober 2017 09:24

Ja idag är det torsdag och jag tycker dagarna bara springer iväg. Jag ligger för tillfället kvar i sängen och väntar på att milian ska vakna. Han tyckte det passade med en sovmorgon idag, fast det gör ju inget. Max sitter nere i soffan och spelar lite på plattan och ser på tv. Själv ska man strax skutta upp och börja planera även denna dag. Jag funderar om man ska fara till öppna förskolan i Byske och låta barnen leka. Det skulle dom gilla. Jag låter ju barnen själv få välja om vi ska dit. Ibland vill dom inte det utan vill istället ut på gården och leka. Så det gäller ju att anpassa vad barnen vill. Men var ett tag sen vi var dit nu så dom kanske vill dit idag. =)

Nu vaknade milian så nu ska jag stiga upp.

Av Elin - 25 oktober 2017 19:24

Vädret var jätte fint idag och vi for till posten och skickade paketet med sadeln och sen hade jag tänkt gå ut i stallet då vi kom hem. Men valde att lägga mig på soffan en snabbis och vila ryggen. Slutade med att jag somnade. Haha. Man blir så trött av att vara gravid. Sen så kom ju veterinären vid 16 tiden och fixade passet till Lillan så det ska skickas in nu. Tänkte rida då också men då började det regna och då hästarna inte har vinterskor förutom ettan fram så kändes det som om en olycka kommer hända då det blir is av snön som kommit. Så jag mockade bara stallet och fixade allt klart.

Kollade ut nyss och upptäckte att snön vräker ner nu så vädret verkar inte veta om det ska regna eller snöa.
Jag tror till och med att hundarna är less på detta väder. Det är verkligen inte kul. Här ligger Hailey och Sambo mitt i kaoset av leksaker och lilla Lexie i mitt knä. Mysigt.

Av Elin - 25 oktober 2017 09:56

God morgon alla och jag önskar er en bra onsdag.

Sitter i soffan med barnen och ser nasses stora film eller nasse puh som barnen säger. Hästarna har fått komma ut och fått frukost och hundarna har blivit rastade. Det regnade inatt så just nu är den fina snön vi fått bara is och man måste gå försiktigt så man inte faller. Jag känner mig inte sugen att ramla då jag är gravid.
Ska in till posten idag och skicka en sadel jag sålt och sen ska jag sätta mig och laga ettans hasskydd som hon har haft sönder. Hon har den under nätterna för att hålla igång cirkulationen i benet där hon har lymfangit. Sen så ska ev en vän också komma och hälsa på och så kommer veterinären och ska fixa passet till Lillan. Så det är fullt upp idag med andra ord. Jag ska även försöka motionera hästarna och funderar om att fara till skogen där det inte borde vara så halkigt. Samt att jag funderar att ta alla hundar ut på ängarna och låta dom springa fritt och kasta boll med dom. Då slipper jag gå långt och hundarna blir av med energi. Jag älskar ju att gå men då jag har lättare foglossning under denna graviditet så får jag ont av att gå promenader, vilket är synd. Visst mannen går ju med hundarna men han kan inte släppa dom lös då han inte riktigt litar på att han kan få fast dom igen. Så han tycker det är lättare att ha dom i koppel.

Nej nu ska man ta sin kopp te och invänta att kroppen vaknar till liv.

Av Elin - 24 oktober 2017 23:22

Fullt upp idag.
Barnen har varit ute och lekt på gården medan jag och mannen fixade vinterskor på Ettan fram. Måste skaffa mer sömm för att kunna fixa henne bak också. Något som får bli till helgen.
En vän kom förbi och hälsade på och sen kom min mor och hämtade upp Rambo igen som varit hos oss.
Jag, Max och min mor tog en promenad i skogen med Diva och Ängla. Jag vart så grymt trött i kroppen sen och mina höfter ville bara döda mig. Längtar tills denna graviditet är över!
Min älskade man lagde middagen och sen åkte han tyvärr på jobbet. Så jag, barnen och hundarna har sett film och sen passade jag på att städa lite och fick även hjälp av barnen. Dom är så duktiga.

Nu ska hundarna ut och sen ska hästarna få komma in och så ska jag sova. Så ser min kväll ut innan jag får dejta kudden. Bjuder på lite bilder från idag.

Av Elin - 24 oktober 2017 10:04

Jag hoppas ni alla får en bra dag. =)

Sätt och läste igenom inlägget jag om att skrev och jag hoppas ingen misstolkar detta. Jag har inte hänt ångest och jag har lärt mig att lugna ner mig själv innan jag får ångest. Så jag är inte liggandes jämt. Men alla precis som många andra har vi dåligt och bättre dagar. Så dömm mig inte bara för att jag lättade mitt hjärta.

Nu ska barnen få frukost och sen ska jag hämta Rambo (min brors hund) som ska vara här några timmar idag.

Av Elin - 24 oktober 2017 02:23

Då jag första gången hörde det så tänkte jag att det är ju dom där som blivit instängda på psyket och dom inte kan vara bland vanliga människor. Nu genom årets gång har jag stött på denna sjukdom mer och mer bland vänner och folk man känner. Jag själv har det, då i form av ångest. Säger jag till folk att jag lider av ångest och mår dåligt i vissa situationer som gör att jag får panikattacker och bara vill lämna platsen, så fnyser dom mest och anser att jag ser inte sjuk ut. Men måste man är sjuk ut för att vara det? Jag har insett att i efterhand så fick jag min ångest då jag gick i årskurs 7. Där blev jag mobbad för att jag var omtyckt och hade lätt att skapa band med nya människor. Detta pågick i 3 år och fast jag sökte hjälp hos rektor, lärare och kurator så vände alla sig mot mig och det slutade med att jag fick höra att det var jag som var för framåt och att jag borde nog dra mig lite tillbaka. Ingen ställde upp och det kändes inte kul att vid den unga ålder få veta att alla som SKA hjälpa mig vände ryggen till och vägrade se problemet. Jag åkte in till olika läkare och prover togs då min kropp totalt vägrade funka, men inget fel hittades. Ingen läkare funderade om det kunde vara ångest som gjorde detta. Att veta att man varje dag måste gå igenom akuten på skolan och få veta olika dumma saker så som att det vore bätte om jag var död och så. Ja då blir det ju så att man klampar själv ner på sig själv. Inte fan är man stark nog att stå på sig då man inte ens vill lämna sin säng. Jag minns att jag grät mycket både på skolan och hemma. Jag orkade inte äta och knappt göra saker heller då jag var helt slut.
Idag utspelar mig ångest sig så att så fort jag ska träffa nya människor, ska till nya platser eller göra något nytt, så kommer ångesten. Jag ska lämna min trygga vardag hemma och göra något som kan göra att folk kan skada mig psykiskt igen. Jag får då panik och kan varken sova eller äta dagen före och allt jag tänker på är hur jag ska undvika att folk kan skada mig i alla situationer. Jag har flera gånger ställt in saker jag planerat att göra just för att min ångest varit för stark. Jag vågar inte lämna mitt trygga hem och ge mig ut på ny mark. Det är jobbigt men så har jag levt i många år nu och för mig är det en vardag. Jag har i stort sett inga vänner att umgås med och det är just för att många av vännerna jag hade har svikit mig och slutat höra av sig fast jag upprepade gånger sökt dom och vill göra saker. Men dom skyller alltid på annat jämt och tillslut orkar man inte jaga dom. Man stänger in sig hemma och isolerar sig från folk så slipper man bli sårad och ledsen. Man omringar sig av saker som får en att tänka på annat och skippa ångesten ett tag och i mitt fall är det djuren som räddar mig från detta. Dom dömmer mig aldrig eller gör mig illa. Dom finns där för mig jämt.
Jag försöker vara en bra mamma och fara ut med barnen och göra roliga saker, men det begränsar mig även där då jag är rädd att folk utifrån ska dömma mig som en dålig förälder och ha åsikter om hur jag ska göra si och så. Så då vi typ till öppna förskolan så sätter jag mig hellre på utkanten av allt en att sitta mitt i smeten bland andra mammor eller pappor. Jag vågar inte riktigt ge mig in i ett samtal då jag är rädd att jag ska säga fel och dom missuppfattar allt och jag vill inte det ska hända. Jag är rädd att såra och skada andra och då jag i pressade situationer får ångest så kan jag inte fullt ut styra min kropp och jag vet aldrig vad jag kan säga eller råka göra. Jag skadar ju ingen fysiskt utan jag är mer rädd att skada någon psykiskt och det vill jag inte. Därför är det bättre att vara tyst och dra sig undan.
Varje gång jag får ångest och mår dåligt så försöker min man stötta mig och hjälpa mig. Han vet hur jag funkar och jag är glad att jag har han vid min sida då jag själv inte orkar stå.
Jag har själv valt att isolera mig från andra, eller rättare sagt har jag gjort det för att slippa min jobbiga ångest. Jag kan le och verka trevlig då man träffar mig, men för mig är det så mycket mer som snurrar i skallen och jag kämpar med mitt inre. Min ångest har ändå blivit mycket mindre sen jag fick mina älskade barn. Dom får mig att kämpa då jag vet att dom behöver mig. Dom får mig att må bra fast jag vissa dagar har ett kaos här hemma med bråk och skrik mellan barnen. Jag klampar så lätt ner mig på att jag är en dålig mamma. Men andra tycker inte att jag är det och att mina barn är så snälla. Fast jag ser det också så har jag svårt att ta emot beröm. Jag vet inte om dom säger det för att dom menar det eller för att det bara ska låta trevligt...
Jag är ingen annan person fast jag vissa dagar mår dåligt. Jag gör allt för att barnen ska må bra och utsätter min ångest lite nu då och ändå för barnens skull. Dom kan inte styra att jag gått igenom jobbiga saker då jag var ung. Men jag kan styra att dom får ett bra liv med mig. Jag har idag inte haft ångest på några månader och det är skönt. =)

Ni som läser detta kommer nog dömma mig för det jag skrivit, men jag måste ibland få lätta mitt hjärta utan att bry mig om vad ni tycker. Jag skäms inte att jag har ångest några dagar per år. Det är ju ändå inget som skadar någon utan det är ju jag själv som får brottas med spökerna i min skalle. Skulle aldrig kunna utsätta någon för något dumt. Jag är ju inte helt borta och dum i skallen. Jag tror att ångesten är större en vad folk i sammhället tror. Det kanske är någon i din närhet som har det men som inte vågar säga, så hur ska man då veta att den har ångest?

Hittade en texkt om just ångest för er som inte riktigt vet. Nu då jag läst detta så tycker jag själv att min ångest är liten och inte går hand i hand med barnen missbruk eller depression.


Psykisk ohälsa är vanligt
I Sverige är psykisk ohälsa av olika slag det vanligaste hälsoproblemet. Lika många är drabbade av det som smärta av i rörelseorganen, det vill säga rygg, nacke och skelett.
Studier visar att cirka 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av männen har psykiatriska besvär som till exempel oro eller ångest. Det motsvarar runt 1,4 miljoner människor. Det är det fler kvinnor än män som har dessa besvär.
Om man tar med svårare psykiska sjukdomar i den psykiska ohälsa, som till exempel psykoser, depressioner och schizofreni, så räknar man med att runt 40 procent av Sveriges befolkning är drabbade.
Fler unga mår dåligt
De senaste åren har den psykiska hälsan trots allt förbättrats i landet. Det gäller inom alla åldersgrupper, förutom en: unga i åldern 16-24 år.
Socialstyrelsen konstaterar i sin folkhälsorapport 2009 att psykisk ohälsa är särskilt vanlig bland yngre kvinnor, men att den ökar bland både tjejer och killar.
Antalet unga (16-24 år) som uppger att de känner oro och ångest har ökat kraftigt. I slutet på 80-talet var siffran 9 procent för tjejer och 4 procent för killar. Ungefär 20 år senare (2005) uppgav 30 procent av tjejerna och 14 procent av killarna att de kände ängslan, oro och ångest.
Allt fler unga vårdas också på sjukhus för depression eller ångest och för alkoholförgiftning.
Samma dystra siffror visar sig även i statistiken över självmord.
I de flesta andra åldersgrupper har antalet självmord sjunkit på senare år, men i åldrarna 15-24 år ökar de. Detta gäller både bland tjejer och killar.
Självmordsförsök bland ungdomar är tre gånger så vanligt bland tjejer som killar.
Sjukdomen drabbar likadant
Även om människor som drabbas av psykisk ohälsa får olika typer av symtom, beroende på vilka besvär eller sjukdomar de får, är några upplevelser de samma för de flesta: Den självkänsla och identitet man fått genom familjeliv och jobb förändras.
Händelser som tidigare känts som normala, kan efter sjukdomen upplevas som misslyckanden. Förändringarna ger en känsla av kontrollförlust och kan också ge personen en känsla av mindervärde ? vilket i sin tur ofta leder till minskad självkänsla.
Samsjuklighet
Kropp och psyke hör ihop, det finns en ömsesidig påverkan mellan dem. Bland annat kan kroppslig sjukdom öka risken för depression ? och depression för med sig kroppsliga symtom.
Depression och ångest går nästan alltid hand i hand, och det gör även missbruk av alkohol, då det används som självmedicinering för att lindra ångest.

Text: Ingela Skärsäter och Pia Mattzon

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fam Lundgren med Blogkeen
Följ Fam Lundgren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se