Igår åkte vi till kyrkogården och tände lite ljus för bära och kära och skänkte en extra tanke till alla våra älskade som lämnat oss och som nu lyser med stjärnorna. Barnen var självklart med och vi pratade om dom vi saknar. Jag visade barnen vart min farmor och farfars gravsten är och vi pratade om dom också. Barnen minns inte dom då farfar dog då jag var liten och farmor dog i februari 2015 då jag var gravid med Milian. Så det är endast Max som träffat henne, men han är så liten att han inte minns det. Dock pratar vi mer om barnens farmor då både Max och Milian minns henne. Hon somnade in i början av december 2018 så Milla hann träffa henne, men har inget minne av henne då Milla enbart var 11 månader då hon somnade in. Hon är verkligen saknad av oss alla. Jag vet att alla mina barn hade älskat henne och det gör ont i mig att hon somnade in. Jag ser på min man att han saknar henne och hur man än vrider och vänder på det, så tror jag aldrig att man är stor nog att mista sin mamma. Mamma är ju alltid mamma och att stå på egna ben utan henne kan vara tungt fast man är vuxen då det händer. Jag och min mamma pratade om det igår. Att mista en pappa kan var väldigt tungt men att mista en mamma är nästan jobbigare (hon har förlorat båda) och det känns tyngre för en mamma är ju som den som fött oss till världen och gett oss all kärlek. Banden till mamman är oftast starkare. Nu menar jag inte att det alltid är så att man saknar mamma mer, självklart finns det dom som saknar sin pappa mer eller någon annan nära anhörig. Banden är ju olika och det är helt naturligt att sakna den som stått vid ens sida och sätt oss växa upp och stötta oss.
Jag hoppas att ni alla fått en bra helg och fast det kan ha varit mycket tankar och tårar då man tänkt på sina nära och kära, så ska ni veta att ni inte är ensamma. Jag skickar massor av kramar till er alla och säga att det är naturligt att vara ledsen, besviken eller känna sig ensam. Det är helt okej.