Nu är detta 4 morgonen (!) i rad som jag står vaken vid 06 tiden och blandar ihop välling till valparna, medan resten av familjen sover gott i sängarna. Första morgonen blev dom stora hundarna förvånade då jag kom, men nu kollar dom upp och sen går dom och lägger sig igen. Fast jag brukar passa på att morgon rasta alla hundar då jag ändå är ner. Då slipper man stressa ner vid 8 tiden för att det då är lite panik och kissnödiga hundar. Så medan jag glatt står och blandar vällingen och dom stora hundarna ute, så kan jag inte annat en att komma på mig själv tänka att det är ändå inte så plågsamt att stiga upp tidigt och jag hatar att stiga upp före kl 08! Att känna den fuktiga och kalla dimman sakta släppa tagen om natten och kvar blir den mysiga daggen som glittrar så fint i morgonsolens svaga strålar. Man ser att vissa löv ändrat färg från gröna till nu orange/bruna och jag måste vara knäpp, men det är så grymt mysigt. Blir till och med sugen att hoppa in i stallkläderna och fara ut å rida på hästarna innan solens varma strålar tittar fram och man inte ens kan tänka tanken att gå tvärs över rummet utan att svettas. Så detta hade ju varit perfekt. Men varför gör jag inte detta då? Hm, ja det var en bra fråga. Men istället ger jag valparna vällingen, tar in dom stora hundarna och går sen och lägger mig i sängen. Lägger mig här i sängen för att blogga, alltså är jag inte så trött längre. Så att fara ut å rida hade ju inte suttit helt fel. Men det som stoppar mig lite är att jag vet att på morgonen är min kropp som svagast och tar jag i för mycket så kommer migränen som ett brev på posten vid 10-11 tiden. Tyvärr. Men jag får passa på att njuta istället av dessa fina morgnar jag får uppleva. :)

Det gäller att se det positiva i allt, annars blir världen så enformig och dyster.