365 dagar har gått sen jag såg dig för sista gången, sen jag tog in dig från hagen och borstade upp dig lite och gav dig lugnade innan vi sen tog en liten promenad till platsen som vi valt ut att du skulle få somna in på. Jag hade fått samtalet om att lastbilen var påväg och jag stod där med dig och skakade. Jag mådde illa och jag både grät och små skrattade om hur roligt vi haft genom åren och hur less jag ibland varit på dina bus. Du vart tröttare och tröttare och innan lastbilen just kom in på gården så vände du dig om och skrek allt du hade upp mot hagen där Troy och Lillan stod, fast du inte såg dom och dom inte såg dig så svarade dom ditt rop och du suckade lugnt och jag grät så tårarna rann. Det var som om du tog ett sista förväl, som om du visste vad som väntade dig. Jag hade så gärna haft kvar dig, men då din kropp sa nej och inte orkade längre så kände jag att detta blir bäst för dig. Vi hade ju ändå bråkat sen 2012 men den där hemska lymfangiten och jag är ändå glad över att vi fick 8 år med dig. Jag visste ju att du inte skulle bli gammal och grå, så jag njöt ändå av alla dagar vi fick tillsammans och visst det kändes verkligen inte kul att låta dig somna in. Men det skulle inte kännas bra heller att bara låta dig stå i en hage och må dåligt. Du förtjänar bättre än så.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på dig ofta. Du är med mig i väldigt mycket och nu såhär på årsdagen så känns det tungt och jag minns allt som om det var igår. Jag kommer aldrig hitta en sådan grymt härlig häst som dig, men jag måste säga att Troy och Lillan ändå betyder väldigt mycket för mig. Dom är älskade och fast dom är härliga och mycket personlighet så är dom ändå inte som du var. Det vi hade var speciellt och det tror jag alltid det kommer att vara. Älskade älskade Ettan. Du är saknad av oss alla.

Bjuder på en print från denna dag förra året.