Ibland blir inget som man tänkt det eller ens vill det. 

Ibland tvingas man göra svåra val, skiljas från en älskad vän eller inse att livet

rinner en ur händerna. Man famlar och förtvivlat försöker hålla kvar allt

i sina händer, men det rinner bara ut som sand. 

Hur man än vrider och vänder så vet man ändå innerst inne att detta aldrig kommer 

sluta som man vill ha det. Men hoppet är ju det sista som lämnar en, och visst 

vill man aldrig skiljas från den man älskar. Men att stänga in den man älskar 

och blunda för sanningen går bra för stunden, men inte i långa loppet. 

Sömnlösa nätter, tårar som rinner och tankar som snurrar. 

Man vill att allt ska bli bra, att allt ska bli som vanligt igen. 

Men det ända jag kan göra är att låta dig vandra vidare. Låta dig slippa

allt jobbigt och att få gå dit där gräset alltid är grönt och inga problem finns. 

Sorgen och saknaden efter dig är bara ett bevis på allt roligt vi gjort tillsammans. 

Jag saknar dig så det gör ont. Men jag känner mer och mer att detta var det ända och bästa jag kunde göra för dig. Jag vill inte se dig vara sjuk och ha ont och jag lovade mig själv att den dagen du blir sämre så kommer jag, oavsett hur tungt det är, att låta dig bli en ängel. Jag kommer inte ha dig i hagen för att du är så fin. För att ha dig instäng i en hage för att du är så fin är som att samla alla skogens fåglar i en bur för att alltid kunna höra deras sång. Men fåglarna kommer inte att trivas, dom vill vara fria för att kunna sjunga så fint. Så precis som fåglarna så vet jag att hon kommer att förfalla av att bara stå. Hon kommer inte att vara sådär fin som jag vill minnas henne. Så hur tungt det än må vara så gjorde jag detta för att få henne fri. Jag kan komma på mig att tänka på hur underbar hon var då vi galopperade fram i skogen och jag minns hur mycket jag skrattade åt henne. Men jag kan även känna saknad över att sitat på hennes rygg och se den där yviga manen som kungar i tankt med hennes steg och se dom där små "röda" öronen som alltid pekade rakt fram. Men nu du det gått 9 dagar sen hon lämnade mig så känner jag att tårana inte rinner lika mycket och mina känslor vet att hon inte kommer tillbaka, utan jag känner nu istället en glädje över hur fina år vi fick ihop och hur mycket hon hjälpte Troy att bli så fin som han är. Jag tror att utan henne som var så trygg och lung mot han så skulle han inte vara så lung som han idag är. Han var så rädd och osäker. Men hon visade han att det är okej att ta plats och det är okej att visa sina känslor. Det är okej att bli sur och visa att man inte vill att dom andra hästarna ska göra något mot en som man inte vill. Jag vet att inne i både Lillan och Troy så finns det glimtar av Ettan, hon har lämnat en bit i dom som visar lite från henne. Det glädjer mig att ha sett hur fina hon fick dom att bli. Precis så som Pajsen lärde Ettan att blomma ut då hon kom hit som rädd liten unghäst. Han fick henne att känna sig välkommen och lärde henne att ta plats och vara trygg i sig själv. Precis som hon senaare lärde Lillan och sen Troy. Jag fick många fina år med henne och jag har nu många fina minnen på saker vi gjort. Till och med barnen pratar om henne och säger att dom saknar henne och att hon var fin. Det sista är något alla har sagt om henne. Till och med dagen hon lämnade mig fick jag höra hur fin och såg ut innan hon sen somnade in. Och jag kan bara hålla med om det. Hon var fin ända in till sista andetaget och fast hon i mina ögon inte var sådär vacker och elegant som hon varit på åren hon varit på topp, så var hon ändå fin. Fina fina Ettan. 

23/8-2009 - 12/2-2019