Idag är det 100 dagar sen jag klappade hennes hals en sista gång, lät mina händer smeka den där fina fuxfärgen och hur jag lätt pillade med hennes pannlugg medan hon sakta vart tröttare och tröttare. Jag minns hur mina tårar rann och hur hela jag bara ville spy. Jag skakade och grät där jag stod. Jag stod bara sekunderna inför att för sista gången få känna hennes varma päls under min hand. Jag hade tagit ett svårt beslut, ett beslut som alla djurägare aldrig och då menar jag aldrig, vill ta! Ingen vill ta det där jobbiga beslutet om att skiljas från sin vän och låta dom bli änglar på dom evigt gröna. Jag har tyvärr gjort det många gånger då mina djur varit sjuka och jag inget mer kan göra än att ge dom friheten. Men ändå kommer man aldrig vänja sig och det är lika tungt och jobbigt varje gång. Man vill inte men man vet att man måste. Man måste göra det för deras skull. För det är ju det viktigaste i mina ögon. Att djuren ska slippa lida.
Jag saknar Ettan så otroligt mycket. Hon lärde mig vara den jag är. Vi båda var vilsna och rädda då vi träffades. Men vi lärde oss att tillsammans bli starka och jag tackar henne för dom fina åren jag fick med henne.
Hon har det bra där uppe och slipper ha ont. Nu slipper jag må dåligt över att se henne ha ont. Men jag saknar att galoppera fram i skogen på henne och busa. Samt att få känna hur hon dansade fram på ridbanan. Jag saknar att sitta på hennes rygg och se henne vilda man flyga runt och hennes små fina öron spetsade. För det var dom jämt. Men jag lovade henne att ge henne sina vingar så hon kan bli lycklig. Jag är idag glad att hon lärde Troy att hitta sin plats här i livet. Tack älskade Ettan för allt du gav oss.