Alla inlägg den 24 oktober 2017

Av Fru Lundgren - 24 oktober 2017 23:22

Fullt upp idag.
Barnen har varit ute och lekt på gården medan jag och mannen fixade vinterskor på Ettan fram. Måste skaffa mer sömm för att kunna fixa henne bak också. Något som får bli till helgen.
En vän kom förbi och hälsade på och sen kom min mor och hämtade upp Rambo igen som varit hos oss.
Jag, Max och min mor tog en promenad i skogen med Diva och Ängla. Jag vart så grymt trött i kroppen sen och mina höfter ville bara döda mig. Längtar tills denna graviditet är över!
Min älskade man lagde middagen och sen åkte han tyvärr på jobbet. Så jag, barnen och hundarna har sett film och sen passade jag på att städa lite och fick även hjälp av barnen. Dom är så duktiga.

Nu ska hundarna ut och sen ska hästarna få komma in och så ska jag sova. Så ser min kväll ut innan jag får dejta kudden. Bjuder på lite bilder från idag.

Av Fru Lundgren - 24 oktober 2017 10:04

Jag hoppas ni alla får en bra dag. =)

Sätt och läste igenom inlägget jag om att skrev och jag hoppas ingen misstolkar detta. Jag har inte hänt ångest och jag har lärt mig att lugna ner mig själv innan jag får ångest. Så jag är inte liggandes jämt. Men alla precis som många andra har vi dåligt och bättre dagar. Så dömm mig inte bara för att jag lättade mitt hjärta.

Nu ska barnen få frukost och sen ska jag hämta Rambo (min brors hund) som ska vara här några timmar idag.

Av Fru Lundgren - 24 oktober 2017 02:23

Då jag första gången hörde det så tänkte jag att det är ju dom där som blivit instängda på psyket och dom inte kan vara bland vanliga människor. Nu genom årets gång har jag stött på denna sjukdom mer och mer bland vänner och folk man känner. Jag själv har det, då i form av ångest. Säger jag till folk att jag lider av ångest och mår dåligt i vissa situationer som gör att jag får panikattacker och bara vill lämna platsen, så fnyser dom mest och anser att jag ser inte sjuk ut. Men måste man är sjuk ut för att vara det? Jag har insett att i efterhand så fick jag min ångest då jag gick i årskurs 7. Där blev jag mobbad för att jag var omtyckt och hade lätt att skapa band med nya människor. Detta pågick i 3 år och fast jag sökte hjälp hos rektor, lärare och kurator så vände alla sig mot mig och det slutade med att jag fick höra att det var jag som var för framåt och att jag borde nog dra mig lite tillbaka. Ingen ställde upp och det kändes inte kul att vid den unga ålder få veta att alla som SKA hjälpa mig vände ryggen till och vägrade se problemet. Jag åkte in till olika läkare och prover togs då min kropp totalt vägrade funka, men inget fel hittades. Ingen läkare funderade om det kunde vara ångest som gjorde detta. Att veta att man varje dag måste gå igenom akuten på skolan och få veta olika dumma saker så som att det vore bätte om jag var död och så. Ja då blir det ju så att man klampar själv ner på sig själv. Inte fan är man stark nog att stå på sig då man inte ens vill lämna sin säng. Jag minns att jag grät mycket både på skolan och hemma. Jag orkade inte äta och knappt göra saker heller då jag var helt slut.
Idag utspelar mig ångest sig så att så fort jag ska träffa nya människor, ska till nya platser eller göra något nytt, så kommer ångesten. Jag ska lämna min trygga vardag hemma och göra något som kan göra att folk kan skada mig psykiskt igen. Jag får då panik och kan varken sova eller äta dagen före och allt jag tänker på är hur jag ska undvika att folk kan skada mig i alla situationer. Jag har flera gånger ställt in saker jag planerat att göra just för att min ångest varit för stark. Jag vågar inte lämna mitt trygga hem och ge mig ut på ny mark. Det är jobbigt men så har jag levt i många år nu och för mig är det en vardag. Jag har i stort sett inga vänner att umgås med och det är just för att många av vännerna jag hade har svikit mig och slutat höra av sig fast jag upprepade gånger sökt dom och vill göra saker. Men dom skyller alltid på annat jämt och tillslut orkar man inte jaga dom. Man stänger in sig hemma och isolerar sig från folk så slipper man bli sårad och ledsen. Man omringar sig av saker som får en att tänka på annat och skippa ångesten ett tag och i mitt fall är det djuren som räddar mig från detta. Dom dömmer mig aldrig eller gör mig illa. Dom finns där för mig jämt.
Jag försöker vara en bra mamma och fara ut med barnen och göra roliga saker, men det begränsar mig även där då jag är rädd att folk utifrån ska dömma mig som en dålig förälder och ha åsikter om hur jag ska göra si och så. Så då vi typ till öppna förskolan så sätter jag mig hellre på utkanten av allt en att sitta mitt i smeten bland andra mammor eller pappor. Jag vågar inte riktigt ge mig in i ett samtal då jag är rädd att jag ska säga fel och dom missuppfattar allt och jag vill inte det ska hända. Jag är rädd att såra och skada andra och då jag i pressade situationer får ångest så kan jag inte fullt ut styra min kropp och jag vet aldrig vad jag kan säga eller råka göra. Jag skadar ju ingen fysiskt utan jag är mer rädd att skada någon psykiskt och det vill jag inte. Därför är det bättre att vara tyst och dra sig undan.
Varje gång jag får ångest och mår dåligt så försöker min man stötta mig och hjälpa mig. Han vet hur jag funkar och jag är glad att jag har han vid min sida då jag själv inte orkar stå.
Jag har själv valt att isolera mig från andra, eller rättare sagt har jag gjort det för att slippa min jobbiga ångest. Jag kan le och verka trevlig då man träffar mig, men för mig är det så mycket mer som snurrar i skallen och jag kämpar med mitt inre. Min ångest har ändå blivit mycket mindre sen jag fick mina älskade barn. Dom får mig att kämpa då jag vet att dom behöver mig. Dom får mig att må bra fast jag vissa dagar har ett kaos här hemma med bråk och skrik mellan barnen. Jag klampar så lätt ner mig på att jag är en dålig mamma. Men andra tycker inte att jag är det och att mina barn är så snälla. Fast jag ser det också så har jag svårt att ta emot beröm. Jag vet inte om dom säger det för att dom menar det eller för att det bara ska låta trevligt...
Jag är ingen annan person fast jag vissa dagar mår dåligt. Jag gör allt för att barnen ska må bra och utsätter min ångest lite nu då och ändå för barnens skull. Dom kan inte styra att jag gått igenom jobbiga saker då jag var ung. Men jag kan styra att dom får ett bra liv med mig. Jag har idag inte haft ångest på några månader och det är skönt. =)

Ni som läser detta kommer nog dömma mig för det jag skrivit, men jag måste ibland få lätta mitt hjärta utan att bry mig om vad ni tycker. Jag skäms inte att jag har ångest några dagar per år. Det är ju ändå inget som skadar någon utan det är ju jag själv som får brottas med spökerna i min skalle. Skulle aldrig kunna utsätta någon för något dumt. Jag är ju inte helt borta och dum i skallen. Jag tror att ångesten är större en vad folk i sammhället tror. Det kanske är någon i din närhet som har det men som inte vågar säga, så hur ska man då veta att den har ångest?

Hittade en texkt om just ångest för er som inte riktigt vet. Nu då jag läst detta så tycker jag själv att min ångest är liten och inte går hand i hand med barnen missbruk eller depression.


Psykisk ohälsa är vanligt
I Sverige är psykisk ohälsa av olika slag det vanligaste hälsoproblemet. Lika många är drabbade av det som smärta av i rörelseorganen, det vill säga rygg, nacke och skelett.
Studier visar att cirka 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av männen har psykiatriska besvär som till exempel oro eller ångest. Det motsvarar runt 1,4 miljoner människor. Det är det fler kvinnor än män som har dessa besvär.
Om man tar med svårare psykiska sjukdomar i den psykiska ohälsa, som till exempel psykoser, depressioner och schizofreni, så räknar man med att runt 40 procent av Sveriges befolkning är drabbade.
Fler unga mår dåligt
De senaste åren har den psykiska hälsan trots allt förbättrats i landet. Det gäller inom alla åldersgrupper, förutom en: unga i åldern 16-24 år.
Socialstyrelsen konstaterar i sin folkhälsorapport 2009 att psykisk ohälsa är särskilt vanlig bland yngre kvinnor, men att den ökar bland både tjejer och killar.
Antalet unga (16-24 år) som uppger att de känner oro och ångest har ökat kraftigt. I slutet på 80-talet var siffran 9 procent för tjejer och 4 procent för killar. Ungefär 20 år senare (2005) uppgav 30 procent av tjejerna och 14 procent av killarna att de kände ängslan, oro och ångest.
Allt fler unga vårdas också på sjukhus för depression eller ångest och för alkoholförgiftning.
Samma dystra siffror visar sig även i statistiken över självmord.
I de flesta andra åldersgrupper har antalet självmord sjunkit på senare år, men i åldrarna 15-24 år ökar de. Detta gäller både bland tjejer och killar.
Självmordsförsök bland ungdomar är tre gånger så vanligt bland tjejer som killar.
Sjukdomen drabbar likadant
Även om människor som drabbas av psykisk ohälsa får olika typer av symtom, beroende på vilka besvär eller sjukdomar de får, är några upplevelser de samma för de flesta: Den självkänsla och identitet man fått genom familjeliv och jobb förändras.
Händelser som tidigare känts som normala, kan efter sjukdomen upplevas som misslyckanden. Förändringarna ger en känsla av kontrollförlust och kan också ge personen en känsla av mindervärde ? vilket i sin tur ofta leder till minskad självkänsla.
Samsjuklighet
Kropp och psyke hör ihop, det finns en ömsesidig påverkan mellan dem. Bland annat kan kroppslig sjukdom öka risken för depression ? och depression för med sig kroppsliga symtom.
Depression och ångest går nästan alltid hand i hand, och det gör även missbruk av alkohol, då det används som självmedicinering för att lindra ångest.

Text: Ingela Skärsäter och Pia Mattzon

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27
28
29
30 31
<<< Oktober 2017 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv


Skapa flashcards