Hoppet är ju det sista som lämnar en sägs det. Stämmer det? Jag vet inte för just nu känns det som om allt bara är svart och ser inget ljust i det hela.
Jag har mått dåligt i perioder nu och många anser att det blir så då man är hemma jämt. Men så är det inte. Jag älskar att fara iväg och göra saker och är ingen sådan som stänger in mig. Visst jag har inte så många som har tid att umgås, men det kan ju vara svårt att få allt att funka med vardagen och så. Sen blir jag mer påverkad och börjar må dåligt om dom i min närhet är dåliga eller sjuka, kan vara allt från djuren till släkten. Det är inget jag kan styra över och fast jag pratar mycket om det och bearbetar det så kan jag ändå inte styra över mina känslor. Jag kan stänga in dom för stunden, men till vilken nytta? Det kommer ju ändå upp för eller senare och blir bara jobbigare att hantera ju längre man stänger bort det. Så bättre att ta saker direkt och prata om.

Jag satt och funderade här för någon kväll sedan efter att jag och mannen pratat om min ångest och jag insåg att detta har jag levt med i flera år. Jag mådde dåligt i högstadiet och läkarna hittade inget fel. Men jag vet att idag var det ångest som gjorde det. Jag var ju mobbad i hela högstadiet och det vet nog nästan alla för jag har inte valt att tysta det. Vad jag blev mobbad för? Jo jag var omtyckt och hade lätt att umgås med nya människor. Något som många störde sig på. Så som valde att börja mobba mig och jag mådde så allt under den tiden att det är ett under att jag lever idag. Min räddning var min familj och djuren, som fanns där för mig genom allt.


I alla fall så vet många att jag nu är ledsen då djuren varit sjuka/skadade och jag fick ett jobbigt samtal igår som gjorde att jag bara blev så ledsen. Visst jag hade ju sett det med egna ögon, men man blundar lite för sanningen och jag orkade inte ta in det då. Men nu har jag inget val och jag mår skit. Grät igår då jag for ut i skogen och red på ettan. Jag vill inte gå igenom samma sak igen då vi tidigare klarade av det så blir ju frågan om man orkar gå igenom det igen och ska man klara sig lika bra som sist? Ja bara att vänta och se vad som händer.
Tur att jag har min man och barn en gång som denna. Som får mig att tänka på annat ett tag.