Ångest är något ingen pratar om, det är så tabu i mångas ögon och man skäms att berätta det. Men tro mig, det är fler personer runt vår omgivning som har det. Folk som inte vill eller ens vågar berätta om det.
Många har nog varit med om den där stunden då ångesten tar tag i en, allt blir för stunden tungt och man sjunker ihop och känner att det funkar inte. Kanske kommer tårarna också och man gråter hysteriskt som ett barn.
Tro mig, jag har haft perioder då ångesten varit min närmaste vän och jag vissa dagar aldrig velat lämna sängen. Men nu på några år har det varit bra. Visst jag har varit deppad pga saker som hänt vid min sida, men ångesten har jag inte haft på länge...men igår kom den igen. Jag fick "ett anfall" och jag mådde allt annat en bra. Jag grät som ett barn och var nära att spy flera gånger. Vad det beror på? Jo jag trivs inte med min egna kropp. Graviditeterna har satt sina spår och jag skäms över min kropp. Jag skäms extra mycket nu under sommaren då alla går lättklädda och jag vill självklart också det. På gården går det bra, för då kan ju som ingen se mig. Men på badstranden går det inte. Jag hatar att visa upp mig och att höra varje dag hur fin man är gräver istället hål i min själv istället för att hela den. Dom/ni ser inte det jag ser och det gör mig mer ledsen. Jag har som mål att trivas med min kropp och jag gör allt för att göra det. Men det tar tid och ibland får man ett bakslag och det är ju helt naturligt. Tyvärr. Jag önskar att jag kunde älska min kropp, men jag har inte gjort de på många många år och ändå blev det inte bättre av att den förändrades efter att ha varit gravid. Men jag kämpar ändå att trivas med min kropp och vissa dagar går det bra. Då kan jag gilla det jag ser i spegeln men så andra dagar vill jag bara spy galla så fort jag kollar.

Men jag har som mål att en dag trivas med hela mig själv och dit ska jag nå!!